Jag är på G nu
Nu börjar alltsammans att sammanfattas. Tolv år av skola har nått sitt slut och nu är det dags att påbörja något annat. Vissa menar att det är nu livet börjar, jag kan väl inte riktigt hålla med då jag inte vet vad som väntar. Hursomhelst handlar detta inte så mycket om de nio första åren utan mest om de senaste tre som spenderats på gymnasiet. Campeon har och är en bra skola. Min övertygelse står fast om att valet att välja Campeon Frigymnasium som min gymnasieskola är ett av de bästa jag gjort i mitt liv. Även om jag inte minns tiden före, eller snarare inte minns känslan av tiden före Campeon så vet jag att jag trivts mycket bättre här än vad jag gjort någon annanstans. Samtidigt vet jag andra som tycker att de valt rent fel och att tiden på campeon varit plågsam och känts bortkastad. Så har det emellertid inte varit för mig.
Men trots det lämnar jag skolan med en smått bitter känsla. Jag känner mig smått förvirrad i tankarna och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till skolan, alla skolkompisar och lärarna. Nere på Costa Brava nyligen kände jag det helt naturligt att umgås med folk från klassen och skolan. Även om jag aldrig varit entusiastisk för speciellt många av personerna så tyckte jag det var soft och jag skulle gärna kunna tänka mig att göra det igen, väldigt snart. Sen hur ni känner, om man är en jobbig jävel eller om man helt enkelt är överflödig, anynom eller tråkig får ni stå för, det kan jag inte argumentera mot. Just nu, i denna stund, känner jag mig återigen lite likgiltig ifall jag bryr mig om er eller inte. Någon återträff om ett par år känns lite onödig och ovälkommen.
Nu går vi ju snart ut för sista gången och vår tid på campeon kommer inte betyda speciellt mycket i längden. Mest avtryck av allt gjorde nog de där pengarna som skolan i vanlig ordning får när nya elever anländer. Annars har ju vissa gjort mer avtryck genom olika små grupper, både officiella och inofficiell, men dessa ersätts ju också med tiden och den bestående speciella karaktären, känslan, de sedermera lämnar efter sig, suddas så småningom ut och ersätts. Vissa av oss, om man nu ska uttrycka sig så (det tar faktiskt emot lite), har ju eventuellt fått sina avtryck nedskrivna och noterade. Förmodligen kommer vi nog se en del av dessa i den nya alumniföreningen Vade Mecum då de möjligtvis kommer bli "kontaktade" senare på året och erbjudas plats i den förening som skall leda till ökade ehm, möjligheter till jobb eller nått. Jaja. Har alltid haft en lite underliggande känsla av avundsjuka och avsky för elever som står högre än andra elever, elever som är så beaktade att man har högre respekt för dem än vad man har för lärarna. Men om man är duktig belönas man och så skall det naturligtvis också vara.
Tyvärr har jag själv aldrig varit duktig i ordets sanna mening, i alla fall inte i skolsammanhang, i alla fall inte på Campeon. Aldrig har jag kämpat speciellt mycket för ett prov, jag har med egna ord aldrig nått min egen topp, min högsta potential. Mina betyg har väl aldrig heller varit i topp, men aldrig heller dåliga. Genom att hämta kunskap främst från mig själv har jag ansträngt mig precis så mycket som senare lett till rätt goda vitsord och kommentarer ändå. Mitt favoritminne av halvdålig ansträngning med bra resultat är när jag suttit uppe sent på kvällen i slutet på tvåans hösttermin på Campeon och precis sammanställt ett fördjupningsarbete i Historia B som jag senare skulle få VG+ på. Efter att ha sammanställt det börjar jag klockan ett eller två på natten att skriva en spökhistoria i Engelska B. Jag sitter i någon timme eller två tills jag skrivit fyra sidor på en ganska flummig men ändå välskriven (enligt mig själv) spökhistoria. När jag efter inlämning sedan får tillbaka den med betyget MVG med ett litet plus i kanten känner jag mig väldigt nöjd och har inte en tanke på att det kanske varit oförtjänt (nej det tycker jag inte nu heller).
Jag har alltså alltid gått igenom ämnen och prov utan att stå inför någon stor, i ordets rätta mening, prövning. Visst har matematiken vid vissa tillfällen drivit en till blint stirrande ner i boken och en del svett i pannan. Visst har de otaliga gånger man suttit sent dagen före ett prov med ett halvdant sammanfattningspapper orsakat en del oro och tveksamhet. Dessa utmaningar har man ju emellertid alltid passerat på ett eller annat sätt med viss stolthet i behåll och med en liten godkänd eller väl godkänd beteckning någonstans på papperet. Det är med denna vetskapen som jag vrider mig av irritation när jag strax före skrivande stund fick reda på att mitt starka VG i kommunikation på väldigt kort tid förvandlats till ett såkallat - möjligtvis G - och att jag egentligen inte fullgjort kursens alla 300 poäng. Argumenten för denna förändring är slående övertygande om man mäter enligt betygskriterierna, vilket man naturligtvis gör. Någonstans återkommer jag alltid till det här med att man borde bedöma efter inneboende kunskap och att den inneboende kunskapen skall visas genom prestationer. I dagsläget är den inneboende kunskapen endast ett nödvändigt medel för att man skall kunna visa upp sina prestationer, som är de som betygsätts. Men, jag skall vara ärlig. Det är bara löjligt och tramsigt att sitta här och gnälla om att betygsystemet borde förändras eller liknande när den man skall rikta strålkastarljusen på helt och hållet är författaren själv. Det är ju naturligtvis mitt fel att detta händer enligt logikens alla regler.
Människa som jag trots är kan jag tyvärr inte bara sluka alla logiska argument och på så sätt bortse från det hela eller lugna ner mig och känna förståelse, lättnad eller någon annan eftersträvbar känsla. Jag känner mig otroligt besviken och nedstämd och jag börjar ångra att jag någonsin anstängt mig till den medelmåttiga grad som innebärt ett VG eller ett MVG. Istället skulle jag strävat efter ett G och kanske satsat mer krut på något annat ämne, ifall jag nu haft viljan till det. För någon vilja att plugga har jag inte precis. Högskolan eller universiteten kan dra åt helvete ett tag framöver, jag behöver inte någon hybrisdrabbad föreläsare eller några 8-timmars tentor som ändå bara eftersträvar perfektion i formalian. Man får väl försöka hitta något jobb istället och leva ett vanligt liv utan studieskulder där man kan drömma lite grann om vad man skall göra härnäst.
Jag har inte riktigt skrivit klart om betygen än. De har aldrig egentligen betytt något större för mig eller de har i alla fall inte orsakat mig några vidare funderingar eller sömnsvårigheter. Trots det återkommer jag alltid till dem vid den här tidpunkten på året och jag känner oftast samma sak. Besvikelse. Efter första terminen i ettan svor jag lite över att jag hade (vad jag hade uppfattning om) en av de sämsta betygen klassen igenom åtminstone. Ett MVG som jag fixat i högstadiet tillsammans med två VG och fyra G som tycktes rada upp sig papperet igenom. Skitämnen som datorkunskap där man var så fantastiskt oengagerad så att utmaningen att skriva en sida eller två om knapparnas funktion i Microsoft Word helt struntades i, med ett G som naturligt resultat. På tal om skitämnen inväntar vi ju nu alla våra betyg i psykologi. Ett potentiellt IG stryker runt hörnet i en kurs där undervisningen varit undermålig och instabil. Genom att inleda lugnt i flera veckor med powerpointbaserade föreläsningar och ett litet paper lurade hon oss, eller åtminstone mig, att det följande provet inte skulle vara av helveteskaraktär. Det var det inte heller för vissa av er, och till er kan jag bara säga grattis. Nu hoppas jag bara själv att närvaro + grupparbete + inlämningsarbete skall räcka för att ett IG på provet inte skall dra hela ämnesbetyget åt samma håll. Annars lär det bli en trevlig överraskning den femte.
Nu är jag avreagerad för den här gången. Hej.
Men trots det lämnar jag skolan med en smått bitter känsla. Jag känner mig smått förvirrad i tankarna och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till skolan, alla skolkompisar och lärarna. Nere på Costa Brava nyligen kände jag det helt naturligt att umgås med folk från klassen och skolan. Även om jag aldrig varit entusiastisk för speciellt många av personerna så tyckte jag det var soft och jag skulle gärna kunna tänka mig att göra det igen, väldigt snart. Sen hur ni känner, om man är en jobbig jävel eller om man helt enkelt är överflödig, anynom eller tråkig får ni stå för, det kan jag inte argumentera mot. Just nu, i denna stund, känner jag mig återigen lite likgiltig ifall jag bryr mig om er eller inte. Någon återträff om ett par år känns lite onödig och ovälkommen.
Nu går vi ju snart ut för sista gången och vår tid på campeon kommer inte betyda speciellt mycket i längden. Mest avtryck av allt gjorde nog de där pengarna som skolan i vanlig ordning får när nya elever anländer. Annars har ju vissa gjort mer avtryck genom olika små grupper, både officiella och inofficiell, men dessa ersätts ju också med tiden och den bestående speciella karaktären, känslan, de sedermera lämnar efter sig, suddas så småningom ut och ersätts. Vissa av oss, om man nu ska uttrycka sig så (det tar faktiskt emot lite), har ju eventuellt fått sina avtryck nedskrivna och noterade. Förmodligen kommer vi nog se en del av dessa i den nya alumniföreningen Vade Mecum då de möjligtvis kommer bli "kontaktade" senare på året och erbjudas plats i den förening som skall leda till ökade ehm, möjligheter till jobb eller nått. Jaja. Har alltid haft en lite underliggande känsla av avundsjuka och avsky för elever som står högre än andra elever, elever som är så beaktade att man har högre respekt för dem än vad man har för lärarna. Men om man är duktig belönas man och så skall det naturligtvis också vara.
Tyvärr har jag själv aldrig varit duktig i ordets sanna mening, i alla fall inte i skolsammanhang, i alla fall inte på Campeon. Aldrig har jag kämpat speciellt mycket för ett prov, jag har med egna ord aldrig nått min egen topp, min högsta potential. Mina betyg har väl aldrig heller varit i topp, men aldrig heller dåliga. Genom att hämta kunskap främst från mig själv har jag ansträngt mig precis så mycket som senare lett till rätt goda vitsord och kommentarer ändå. Mitt favoritminne av halvdålig ansträngning med bra resultat är när jag suttit uppe sent på kvällen i slutet på tvåans hösttermin på Campeon och precis sammanställt ett fördjupningsarbete i Historia B som jag senare skulle få VG+ på. Efter att ha sammanställt det börjar jag klockan ett eller två på natten att skriva en spökhistoria i Engelska B. Jag sitter i någon timme eller två tills jag skrivit fyra sidor på en ganska flummig men ändå välskriven (enligt mig själv) spökhistoria. När jag efter inlämning sedan får tillbaka den med betyget MVG med ett litet plus i kanten känner jag mig väldigt nöjd och har inte en tanke på att det kanske varit oförtjänt (nej det tycker jag inte nu heller).
Jag har alltså alltid gått igenom ämnen och prov utan att stå inför någon stor, i ordets rätta mening, prövning. Visst har matematiken vid vissa tillfällen drivit en till blint stirrande ner i boken och en del svett i pannan. Visst har de otaliga gånger man suttit sent dagen före ett prov med ett halvdant sammanfattningspapper orsakat en del oro och tveksamhet. Dessa utmaningar har man ju emellertid alltid passerat på ett eller annat sätt med viss stolthet i behåll och med en liten godkänd eller väl godkänd beteckning någonstans på papperet. Det är med denna vetskapen som jag vrider mig av irritation när jag strax före skrivande stund fick reda på att mitt starka VG i kommunikation på väldigt kort tid förvandlats till ett såkallat - möjligtvis G - och att jag egentligen inte fullgjort kursens alla 300 poäng. Argumenten för denna förändring är slående övertygande om man mäter enligt betygskriterierna, vilket man naturligtvis gör. Någonstans återkommer jag alltid till det här med att man borde bedöma efter inneboende kunskap och att den inneboende kunskapen skall visas genom prestationer. I dagsläget är den inneboende kunskapen endast ett nödvändigt medel för att man skall kunna visa upp sina prestationer, som är de som betygsätts. Men, jag skall vara ärlig. Det är bara löjligt och tramsigt att sitta här och gnälla om att betygsystemet borde förändras eller liknande när den man skall rikta strålkastarljusen på helt och hållet är författaren själv. Det är ju naturligtvis mitt fel att detta händer enligt logikens alla regler.
Människa som jag trots är kan jag tyvärr inte bara sluka alla logiska argument och på så sätt bortse från det hela eller lugna ner mig och känna förståelse, lättnad eller någon annan eftersträvbar känsla. Jag känner mig otroligt besviken och nedstämd och jag börjar ångra att jag någonsin anstängt mig till den medelmåttiga grad som innebärt ett VG eller ett MVG. Istället skulle jag strävat efter ett G och kanske satsat mer krut på något annat ämne, ifall jag nu haft viljan till det. För någon vilja att plugga har jag inte precis. Högskolan eller universiteten kan dra åt helvete ett tag framöver, jag behöver inte någon hybrisdrabbad föreläsare eller några 8-timmars tentor som ändå bara eftersträvar perfektion i formalian. Man får väl försöka hitta något jobb istället och leva ett vanligt liv utan studieskulder där man kan drömma lite grann om vad man skall göra härnäst.
Jag har inte riktigt skrivit klart om betygen än. De har aldrig egentligen betytt något större för mig eller de har i alla fall inte orsakat mig några vidare funderingar eller sömnsvårigheter. Trots det återkommer jag alltid till dem vid den här tidpunkten på året och jag känner oftast samma sak. Besvikelse. Efter första terminen i ettan svor jag lite över att jag hade (vad jag hade uppfattning om) en av de sämsta betygen klassen igenom åtminstone. Ett MVG som jag fixat i högstadiet tillsammans med två VG och fyra G som tycktes rada upp sig papperet igenom. Skitämnen som datorkunskap där man var så fantastiskt oengagerad så att utmaningen att skriva en sida eller två om knapparnas funktion i Microsoft Word helt struntades i, med ett G som naturligt resultat. På tal om skitämnen inväntar vi ju nu alla våra betyg i psykologi. Ett potentiellt IG stryker runt hörnet i en kurs där undervisningen varit undermålig och instabil. Genom att inleda lugnt i flera veckor med powerpointbaserade föreläsningar och ett litet paper lurade hon oss, eller åtminstone mig, att det följande provet inte skulle vara av helveteskaraktär. Det var det inte heller för vissa av er, och till er kan jag bara säga grattis. Nu hoppas jag bara själv att närvaro + grupparbete + inlämningsarbete skall räcka för att ett IG på provet inte skall dra hela ämnesbetyget åt samma håll. Annars lär det bli en trevlig överraskning den femte.
Nu är jag avreagerad för den här gången. Hej.