Tummen

Värmen kom tillbaka för några dagar sen, hoppas den inte sugs ut i ett äckligt åskväder nu. Jag hade tänkt att förutom att fortsätta svettas och vara klibbig också försöka få en del sol på mig själv för att kompensera för förlusten av värme och sol i Juli. Jag fortsätter även att förbereda mig mentalt inför hösten med höstterminen speciellt i åtanke. Jag är positivt inställd till skolstarten och saknar.., ja saknar är väl inte rätt ord, men jag ser fram emot att få börja faktist. Det som förbryllar mig är de märkliga drömmarna som jag haft den senaste tiden. Visst, jag drömmer inte varje dag om det eller om något annat märkligt. Men vid två tillfällen de senaste tre veckorna har jag drömt om gamla klasskompisar, gamla skolmiljöer, nya skolmiljöer och vid ett tillfälle en salig blandning av dem alla. Jag är naturligtvis intresserad av varför jag drömt om det här, men är inte speciellt förtjust av drömtydning när jag verkligen tänker efter. Drömtydning är kul i tanken men när det väl kommer till kritan så går allting ut på att man antingen är deprimerad, i saknad av något eller att man bara är allmänt psykiskt labil. Så skit i det. Jag vet, tror jag, att jag inte saknar mina gamla klasskamrater/barndomskompisar. Ibland känner jag mig däremot som en jävla svikare därför att jag har bara har slängt bort de jag växt upp med och har, eller borde ha, så feta minnen med. Jag minns bara att vi har gjort en jävla massa, att vi bråkat en jävla massa och att vi i högstadiet mitt i den hotfulla stämningen ibland hade såjävla kul. Riktigt elak, personlig, sjuk humor som sakta drog oss igenom det som iallafall nog var den sämsta tiden i mitt liv. På Campeon är det en tillbakagång till ett lågmält barnabeteende med psykologisk krigsföring och halvfalska leenden i pressade situationer. Jag är riktigt dålig på att tyda människor och det skrämmer mig alltid att den där personen kanske igentligen hatar en trots den vänliga attityden.
Jag har förutom berett mig mentalt börjat lyssna på Kent igen. Jag brukar inte börja lyssna på dem förrän senare på hösten men har alltså tagit upp inspirationen igen. Kanske är jag bättre förberedd på hösten än någonsin? Vi får väl se.

Ute på sitt livs brolopp har man nu sprungit till hälften av längden på bron, man står i mitten och kollar bakåt mot den delen man kom ifrån bara för att upptäcka att den delen har rasat igen, det finns ingen väg tillbaka och man minns inte ens hur vägen såg ut eller hur och varför man befinner sig där man är. Ensam, helt ensam, står man kvar på brons mitt och... ser ingenting. Följer fortsättningen?