Tummen

Panikångesten hade tillslut lagt sig som ett moln över mig och jag beslutade hastigt att bege mig till Helsingborg med den gula illaluktande regionbussen trots att klockan redan var runt halv 2 på eftermiddagen. Bussen rullade ut mot Glumslöv och vädret kändes jävligt rätt. En tjej i brun jacka steg på bussen och trots att jag inte såg hennes ansikte överhuvudtaget bestämde jag mig för att hon var jättesöt och trevlig och därmed spreds en härligt skön känsla genom kroppen. Men den känslan skulle snart bytas ut. Det hade nämligen inte bara stigit på en förmodligen söt tjej utan också ett par tonåringar som inte bara såg jävligt dumma ut utan även bekräftade det inom kort tid. En av dem slängde ur sig den briljanta och prisvinnande analysen: ”ja, asså i Landskrona så var det förra året 50% blattar, och det är typ 60% i år”. Under en stund så kände jag mig sådär härligt förbannad på att vissa dumma svenskar kan producera så mycket fakta direkt från röven som de gör. Dessutom kändes det sorgligt att dessa idioter förmodligen kommer bli framtida sura och vresiga gubbar i snickar/byggbranschen som sitter och klagar över all skit som ej har hänt men som ändå har förstört deras underbara svenska traditionella samhälle med äckliga folkdräkter och den där jävla kukstången som folk tvunget måste dansa runt mitt i sommaren till de nördiga turisternas förtjusning. Men efter att en svenne med ett utseende liknande en bullterrier med tätt sittande ögon och en öppen fågelholksformad mun klivit av bussen blev det lugnare. Men den där sköna känslan som tidigare infunnit sig kom aldrig tillbaka och ju närmare Helsingborg bussen rullade desto mer kändes det som beslutet att ändå åka dit var ett misstag. När vi anlände till den alltid så kära knutpunkten steg jag av och möttes direkt av den avslappnade känslan som brukar sväva runt inne på bussterminalen trots de nerpissade trapporna och folket som stirrar på en. När jag sedan oförsiktigt vandrade vidare mot kullagågatan med mp3n i öronen efter att till min besvikelse upptäckt att Stiliga Högtidskläder hade stängt för ungefär en timme sen fick jag plötsligt en otäck kylig känsla som rann nerför ryggraden.
Jag vred huvet cirka 90 grader och kastade en snabb blick mot vad jag trodde skulle vara en öppen gata. Men till min fasa stirrade jag rakt på en nisse med b-skådis utseende med en tillsynes jättedyr rock på sig. B-skådisen visade upp ett enormt brett kritvitt leende som bländade mig samtidigt som han hindrade mig från att göra en motattack genom att ha på sig ett par fula pilotbrillor. Det hela var en fälla. Desperat efter en utväg vände jag mig om bara för att få syn på en silvrig Chevrolet Corvette som röt hotfullt och kämpade för att komma över en decimeter hög vägbula. Jag befann mig nu i fiendeland. Försiktigt smög jag mig vidare in på diverse affärer för att se vad för olika förklädnader och utstyrslar de hade att erbjuda, och de erbjöd en massa riktigt snygga grejer som jag naturligtvis inte hade råd med så jag begav mig istället i riktning mot Stor Rik Jävla Sportbutik för att se om de hade något i deras utbud som passade mig som är både fattig och kräsen. Tyvärr var så inte fallet så jag var tvungen att bege mig därifrån. Känslan av att vara efterföljd förstärktes emellertid och när en moderiktig mamma skrattade hjärtligt på stockholmska (hehehehe-/uppehåll/-ouuu..) så rann bägaren över och jag sprang i all hast ner till en busskur för att ta skydd. Busskuren kändes betryggande och ryktet som gick sa att den här busstationen var alldeles rätt om man ville bege sig ut till Väla.
Trots att jag inte gillar att trängas med hundratals loffiga tonåringar i mjukisbyxor samtidigt som jag har tidspress på mig så beslutade jag mig för att ta en snabb runda och se om de hade några skossar som jag kunde behovshandla. Den digitala busstidtabellen sa att bussen som gick ut mot Väla C inte skulle gå förrän om en halvtimme så jag chansade dumt nog på att bussen till Dalhem (Väla by) skulle ta mig till något närliggande ställe men efter en sisådär 20 minuter så förstod jag att Dalhem (Väla by) egentligen stod för Långt ut åt helvete (Inte Väla) och jag följde snällt med den gamla busschaffören tillbaka. Väl på knutpunkten igen beslutade jag mig för att konsultera mina föräldrar innan jag bestämde nästkommande grej. Det stod emellan att åka hem eller att åka ner till nördarnas mysiga huvudstad Lund för att där försöka få tag på ett par skor som passade mig i smaken. Kontakten togs genom en telefonkiosk eftersom mobilen mycket väl kunde vara spårbar och avlyssnad av de nyliberala svinen. Mina skapare föreslog att jag skulle ta och bege mig hemåt till värmen istället för att förvirrat irra omkring i Lund där de flesta butiker säkert redan hade stängt. Jag höll med och steg på buss 220 mot Landskrona där jag tog en skymd plats i den bakre delen och lutade mig tillbaka med Coldplay i öronen samtidigt som jag drog en lättnads suck att den hemska upplevelsen hade nått sitt slut.  

Jag har ännu inte köpt nya skor. Och jag gick inte på festen. Förlåt.