Half-life
Avslutningen känns skrämmande närma, jag vill helst bara spola fram tiden och vakna upp den nionde så att jag har avverkat både avslutning och pinig studentfest. Innan jag åker till skolan imorron ska jag komma ihåg att raka mig, ta med kameran, fråga föräldrarna om pengar eftersom jag är pank igen samt försöka svälja ångesten. Var och klippte mig i tisdags istället för att se på enminutsfilmer och var samma dag och handlade en skjorta och ett par shorts, som visserligen inte matchar varandra men som får duga. Håret är nu sådär nästintill hitlerkort vilket är skönt, frisören hade i och för sig rätt när han påpekade att håret låg rätt bra som det var, men jag kände ändå för att trimma ner det. Känns som jag kommer känna mig felplacerad imorron med mina inte så stiliga kläder trots att jag själv känt för att vara lite avslappnat klädd. Men det varar bara i drygt två timmar så det ska väl gå. Vill inte heller gå på studentfesten, han är trots allt min bäste vän men hans vänner är inte mina vänner och kommer aldrig att bli det. Trots vår långa solida vänskap är det utan tvekan så att vi kommer skiljas åt i framtiden, måste bara hitta rätt tillfälle. Jag har ändå alltid varit en flexibel person som försöker tolerera alla olika sorters människor med stilar och egenskaper. Jag sitter inte alltför sällan med olika personer i klassen även om jag naturligtvis har ett par som jag ofta sitter med. Jag vill inte tycka illa om någon och vill att alla runt mig skall vara glada, även om inte jag ser det som min uppgift att det blir så. För om alla runt mig är glada är jag också glad. Men det finns en sida till av det hela. Vänder man på myntet så är jag väldigt rädd att binda mig på något sätt, och jag har kanske inte någon naturlig miljö där jag trivs och är helt lugn. Det enda skulle vara hemmet och familjen isåfall, men det är inget jag gläds mycket över trots att jag borde. Det finns många sårade, splittrade familjer och på den fronten har jag haft det väldigt bra. Men jag måste etablera någon grund att kunna kedja fast mig i, ett par vettiga själar som man kan ha att göra med 24/7. Men hittills har jag inte lyckats, jag har försummat all kontakt med den gamla klassen som jag hade varit med större delen av min barndom och har många fina minnen med, och det känns som man redan kommit till någon apokalyptisk framtidsversion av livet där man skyr allt som har med klassåterförenanden att göra. Brorsan däremot verkar ha lyckats, han hittade lustigt nog sina själsfränder i Helsingborg trots att de alla är från Landskrona. Men det är så det är. De bästa landskroniter hittar man i Helsingborg, allt som stannar i Landskrona är mest slödder med vissa undantag. Samtidigt är helsingborgare och alla inflyttade stockholmare kanske inte konstiga, men väl annorlunda. De är trots allt inga landskroniter. Nu måste jag låna pengar till imorron så att jag kan supa ner mig ordentligt, då är de här dagarna snabbt över. Vi ses