Tummen

Nuförtiden dricker jag mycket te och låter dagarna föra en framåt likt en behaglig våg på ett azurblått hav. Är ganska skönt emellanåt. Fast det har gett mig för mycket tid över att tycka att andras vardagsliv verkar så mycket mer fyllt med händelser än mitt, och jag föraktar tanken på att dessa svin är av högre kvalifikation och kvalitét än vad jag är. Men så är det, detta skrev jag egentligen för cirkus en vecka sedan så jag låter det stå för sig själv.

Just nu ser jag en film på ettan (ja, SVT1) som heter Playing by Heart där en ångande het Angelina Jolie glider runt med Ryan Philippe på 90-tals disco och blir sårad lite då och då. Har tidigare tvekat på om hon egentligen är snygg eller om hon bara är ett par sexiga läppar men nu är jag övertygad om att det finns något av kvalité där. Åtminstone då, 1998.

Några andra som tvekade var de regelbundna fredagsäventyrarna på Pizzeria Torino i Helsingborg. När jag drog upp ett exemplar av barnboken The Little Prince ur väskan och visade upp stolt fick jag bara tomma stirrande ögon på mig och frågan Varför? repeterades utan att de fick något svar som mättade deras nyfikenhet. Det ögonblicket var i stort sett ett misslyckande, något som mest skulle vara en kul grej blev istället till en kollektiv misstro på min heterosexualitet. Förfärligt. Jag har gjort bort mig ordentligt en annan gång den här månaden. Men det berättar jag som sagt, en annan gång. Eller aldrig.