Tummen

Igår var det dags för ännu ett inlägg i den spännande bloggen som har lika många uppdateringar som mitt liv i övrigt. Idag tänker jag skriva om min mönstringstid vid Pliktverket i Kristianstad. En tid fylld av hopp, spänning, sorg och kamratskap.

Tidigt den mörka morgonen den 24 september steg jag upp från en tre timmars sömn för att uppnå dagens mål: Att befinna sig vid Pliktverkets portar på Östra Kaserngatan 3 i Kristianstad kl 0800. Jag vred mig om och jämrade mig lite över den alltmer försvinnande sömnen, slängde en blick på klockan och konstaterade snabbt att klockan var fem. Med stapplande ben likt en nerpissad uteliggare eller alkoholist på knutpunkten gick jag mot duschen. Efter duschen samlade jag ihop tankarna, träningskläderna och pappren och gav mig så småningom iväg mot Vilans busskur där jag efter några nervösa minuter stötte på Buss 3 mot Stationen. Vi hade kommit överens med varandra om att jag skulle få hänga med till Landskrona Station, 9,93 möh. Avtalet hölls vilket gav mig möjlighet till att befinna mig på den bortre perrongen, närmare bestämt Spår 2:s perrong. Redan innan detta skett hade jag haft möjlighet att konstatera frånvaron av min mp3, men det var nu frånvaron skulle kännas på riktigt. Tåg ner till lund utan frukost i magen klockan 0611 kändes illa när inte min mp3 skulle få sprida sin ljuvt repeterade musik in till mina trumhinnor.

Men men, jag klarade mig och efter Lund var det dags för tåg mot Kristianstad. Tåget var givetvis försenat vilket gjorde mig smått orolig men den tio minuter långa förseningen var inte tillräckligt för att sänka mig. När vi körde förbi ställen som Eslöv och Höör började marken som meter för meter försvann under fötterna kännas mer främmande än innan. Tåget rullade vidare och det var när vi susade in på Hässleholm station med en fullständig dimma utanför som jag började känna mig riktigt lost. Jag hade ju aldrig tidigare befunnit mig i dessa trakter och jag skulle nu hitta till ett ställe på tidsbegränsning. Jag gillade inte uppgiften och upplevde ärligt talat känslor som sa att jag hellre hade velat befinna mig i skolan, eller om det fanns möjlighet, i sängen. Möjlighet fanns inte. Jag tänkte inte mycket mer på det och strax därefter rullade vi in på Kristianstad station, som förövrigt tydligen bara har 3 spår att lasta av eller på passagerare. Jag gick i rask takt i fel riktning och frågade en som inte visste säkert men menade att han för 25 år sen hade gått i rätt riktning. I den riktningen begav jag mig för att fråga en annan herre, som fastställde att jag var nära målet. Fint.

Efter att ha presenterat mig för receptionisten fick jag en nyckel med tillhörande bricka och ett pekande finger mot skåpsrummet och toaletterna. I väntrummet satt en massa tysta ungdomar och stirrade antingen in i väggen eller på en tv där de visade nyhetsmorron. I en korg bredvid en skylt fanns det gratis dricka och en bulle med ost som man kunde ta (det slutade med att jag smugglade ner ca 3-4 stycken i min väska som jag käkade påväg hemåt). Efter det fick vi göra ett massivt intelligenstest som ibörjan kändes roligt och utmanande men eftersom tiden gick mest blev tjatigt, vilket ledde till att man inte orkade anstränga sig mot slutet.
På intelligenstestet fick jag en sexa, och femma skall tydligen vara medel. Men jag är ändå inte nöjd med det.
Sen... ahh, just det, dags för psykologen. Hon hade inte ett fördelagtigt utseende men var trevligt och ställde frågor. Hjälper du till hemma? Har du haft några ansvarsuppdrag under din skoltid, är du ofta ledaren i gruppen? Jag nämnde att jag hade varit med i elevrådet i första klass. Jag fick en 4 på befälslämplighet men fick åtminstone godkänt hos psykologen som helhet. Då bar det iväg mot sjuksköterskan, av med kläderna i en hast och ha ett djupt samtal med henne om några sjukdomar som inte infunnit sig. Innan vi skiljdes åt bestämde vi oss för att göra styrketestet, ja, det som är svårt för att det både innehåller teknik och styrka. Men jag tyckte ärligt talat att folk snackar för mycket om att det är svårt och skit. Fan bara förbered er så skall det väl gå bra. En femma på styrkeprovet. Nådde upp i 6 men det var precis på gränsen. Fick förövrigt perfekt på hörseln och synen, men upptäckte att jag är färgblind, vilket inte förvånade mig eftersom brorsan också är det. I cykling blev det en till femma. Fuck. Eftermiddagen var bra och jag tågade hem till Landskrona via Lund och snackade med en kille som också varit på mönstringen.

Fan, jag pallar inte mer. Det var ju fan tänkt att jag skulle skriva det här delvis dagen innan jag mönstrade och delvis efter jag hade mönstrat. Men jag måste ju trycka ner varenda liten pissdetalj som flyger genom huvudet att jag aldrig blir färdig med nått. Skit.

Nästa gång skall jag skriva bättre, ännu bättre än vad jag borde skriva. Jag ska fan nå toppjäveln, och jag ska göra det genom minsta lilla ansträngning. Kudos till er era jävla svin. Dra nu åt helvete.