Tummen

Dramatisk titel. Icke så dramatiskt innehåll. Nu efter gymnasiet har man slagits av den ro som finns i att inte ha några läxor längre, detta är enligt mig en av de allra främsta fördelarna. Men som alltid vaknar man upp efter ett tag och inser att man inte längre är förälskad i sin ledighet. Det värsta av allt är att man inte är förälskad i varken jobbet eller i företeelsen att ens söka jobb längre. Vad väntar man egentligen på? Det här är ju den där tiden då man skulle ta en resa till USA och köra runt i någon gammal glidarbil, eller varför inte ta en enkel resa till något land långt borta avståndsmässigt räknat och vandra runt ett tag och lära sig en massa från andra kulturer och så vidare. Den inte så sorgliga men nertonade verkligheten kommer emellertid ifatt en och påminner en om att man varken har pengar, kunskap eller framförallt mod att göra en sådan resa. Så kvar sitter vi här vid våra eventuella arbeten och suckar lite när vi snart inser att hösten är påväg in i våra liv igen. Men kort sammanfattat, de där drömmarna skall någon gång förverkligas, fast de är fortfarande väldigt avlägsna och för tillfället inte så intressanta kanske.


Det närmaste jag har att berätta är om en liten filosofi, eller kanske snarare realitet som ger mig nöje när det är som tråkigast emellan de nästan döda kunderna och de något enformiga men trevliga packboxarna på ÖoB.

Until we meet again!