Tummen

Har på senare tid, bland annat beroende på att datorn pajat, blivit mer uttråkad än på länge. När jag väl är ledig från jobbet som jag inte går och längtar efter precis finner jag mig själv alldeles grå och orkeslös. Det verkar och känns som om jag inte har något på gång, trots att sanningen inte kunde vara längre ifrån. Jag har både resor och studier kommande, och därimellan mer jobb och umgänge med flickvännen. Men det brukar väl vara så, att när man har som mest framför sig känns det som minst stimulerande och när man inte har något inplanerat brinner man av passion och ambition.

Nu när tristessen påkallat mitt intresse har jag märkt hur dåligt vi har det med sann stimulerande underhållning på våra mediakanaler, radio som tv. Häromdagen när jag letade spänning sent på kvällen var allt jag hittade en film på Canal+, Street Kings, som verkade någorlunda intressant. Detta visade sig inte vara fallet då jag snabbt började "flippa" mellan kanalerna då filmen inte visade sig innehålla något av underhållningsvärde alls. Slutligen föll valet på Barn/Kunskapskanalens TEMA: Mobbning, en tvåtimmars studie och fokusering på mobbning med allt vad det innebär.
Det var allt intressant att höra de intellektuella vuxna tillsammans med de yngre gästerna diskutera vad som är både hemskast när det gäller mobbning såväl som bäst när det gäller att förhindra och förinta det. Som avslutning kom jag fram till att jag är väldigt förtjust i att vara 20 år och utanför grundskolans och gymnasiets otrygga korridorer, det sociala spelet som tär så mycket på psyket och den bakåtsträvande utbildningen. I mitt fall gällde det mest högstadiets trötta tugg och tröga process, men det står klart att skolans värld kan få människor i alla åldrar och åldersgrupper att känna sig riktigt nere.

En annan sak som också står klar är att duscharna i skolans och idrottens värld är en jävla skam. Jag menar, inte ens i hemmet med min familj eller med min flickvän står jag väl och visar upp mig naken utan barriärer när jag duschar. Det finns liksom ingen anledning till att man ska ha en gemensam dusch utan några som helst bås. Här finns det enorm potential till förbättring.

I letandet efter mer underhållning hamnade jag framför filmerna "The Savages" (eller Familjen Savage) och Roy Anderssons "Du Levande". Dessa lite smått gråa filmer visade på ett härligt och humoristiskt sätt livets lite mindre uppskattade tillfällen. Speciellt den sistnämnda verkade visa livet vi alla lever på ett ytterst avskalat sätt, utan färg på tapeterna, utan kampanjpriser på ICA, och i synnerhet utan det förbannade bruset från Rix FM i bakgrunden.
Kanske är våra liv egentligen mer än lite tubaspelande i någon funktionell lägenhet någonstans. Kanske inte.