En lång väg att gå
En något melankolisk rubrik kanske, akompanjerad av lite melankolisk rock via Spotify.
Jag åsyftar att benämna körkortsutbildningen igen. Inte alltid så roligt att läsa om kan man tycka eftersom ursprungskänslan kring detta ämne är negativ, men det är det mest aktuella i mitt liv och det viktigaste för min framtid (inbillar jag mig).
Efter att ha kört 40 lektioner, mörker och halka genomförda kan jag enligt mig själv framföra en bil på ett ytterst betryggande och miljövänligt sätt. Efter att ha genomgått 7 lärarledda teorilektioner, gjort och klarat 6 pärmar och 5 datortest känner jag att jag med en gnutta tur skulle klara av en uppskrivning utan större problem. Fem månader och ca 20000 kronor fattigare får jag reda på att jag måste vänta (ständigt denna väntan) ungefär en månad på att få skriva och köra upp. Jag ska låta det stå klart att jag är informerad om att jag inte är den enda som går igenom en period som denna, många som har tagit sitt körkort före mig har säkert varit i samma situation. Men det gör mig inte lyckligare.
Att ständigt skjuta upp sina planer på framtiden är helt sjukt dåligt för självförtroendet och det allmänna välbefinnandet. Det där sabbatsåret har ju snart gått (vilket mina föräldrar snällt påminner mig om) och jag är inte hälften så långt i livet som jag var i tankarna då. Lågkonjunkturen har naturligtvis bidragit med sin del men ansvarig är ju bara man själv.
Isch, det låter alltför negativt för att få ta mer plats. Jag borde göra klart också att jag är fylld med hopp och optimism inför framtiden och allt så småningom kommer ordna upp sig med jobb, pengar, utbildning och resor. Kombinerat med kärlek kan det ju vara det perfekta receptet på lycka. Hahaha.
Jag åsyftar att benämna körkortsutbildningen igen. Inte alltid så roligt att läsa om kan man tycka eftersom ursprungskänslan kring detta ämne är negativ, men det är det mest aktuella i mitt liv och det viktigaste för min framtid (inbillar jag mig).
Efter att ha kört 40 lektioner, mörker och halka genomförda kan jag enligt mig själv framföra en bil på ett ytterst betryggande och miljövänligt sätt. Efter att ha genomgått 7 lärarledda teorilektioner, gjort och klarat 6 pärmar och 5 datortest känner jag att jag med en gnutta tur skulle klara av en uppskrivning utan större problem. Fem månader och ca 20000 kronor fattigare får jag reda på att jag måste vänta (ständigt denna väntan) ungefär en månad på att få skriva och köra upp. Jag ska låta det stå klart att jag är informerad om att jag inte är den enda som går igenom en period som denna, många som har tagit sitt körkort före mig har säkert varit i samma situation. Men det gör mig inte lyckligare.
Att ständigt skjuta upp sina planer på framtiden är helt sjukt dåligt för självförtroendet och det allmänna välbefinnandet. Det där sabbatsåret har ju snart gått (vilket mina föräldrar snällt påminner mig om) och jag är inte hälften så långt i livet som jag var i tankarna då. Lågkonjunkturen har naturligtvis bidragit med sin del men ansvarig är ju bara man själv.
Isch, det låter alltför negativt för att få ta mer plats. Jag borde göra klart också att jag är fylld med hopp och optimism inför framtiden och allt så småningom kommer ordna upp sig med jobb, pengar, utbildning och resor. Kombinerat med kärlek kan det ju vara det perfekta receptet på lycka. Hahaha.
Kommentarer
Trackback