Tummen

Nuförtiden dricker jag mycket te och låter dagarna föra en framåt likt en behaglig våg på ett azurblått hav. Är ganska skönt emellanåt. Fast det har gett mig för mycket tid över att tycka att andras vardagsliv verkar så mycket mer fyllt med händelser än mitt, och jag föraktar tanken på att dessa svin är av högre kvalifikation och kvalitét än vad jag är. Men så är det, detta skrev jag egentligen för cirkus en vecka sedan så jag låter det stå för sig själv.

Just nu ser jag en film på ettan (ja, SVT1) som heter Playing by Heart där en ångande het Angelina Jolie glider runt med Ryan Philippe på 90-tals disco och blir sårad lite då och då. Har tidigare tvekat på om hon egentligen är snygg eller om hon bara är ett par sexiga läppar men nu är jag övertygad om att det finns något av kvalité där. Åtminstone då, 1998.

Några andra som tvekade var de regelbundna fredagsäventyrarna på Pizzeria Torino i Helsingborg. När jag drog upp ett exemplar av barnboken The Little Prince ur väskan och visade upp stolt fick jag bara tomma stirrande ögon på mig och frågan Varför? repeterades utan att de fick något svar som mättade deras nyfikenhet. Det ögonblicket var i stort sett ett misslyckande, något som mest skulle vara en kul grej blev istället till en kollektiv misstro på min heterosexualitet. Förfärligt. Jag har gjort bort mig ordentligt en annan gång den här månaden. Men det berättar jag som sagt, en annan gång. Eller aldrig.

Här kommer den obligatoriska resumén på vår småskaliga penetrering av Europas huvudstad och kulturcentrum.
Resan allt som allt var en behövlig vårstädning av våra tilltäppna kranium, det kändes bra att komma iväg en liten stund för intensiv återhämtning och insupning av annorlunda...
Ahh, whatever. Jag är lite infekterad med något som sabbat min hals, näsa och inre huvud så jag tänker inte riktigt klart för tillfället. Men jag ska göra mitt bästa för att inte trassla till situationen med en massa konstiga formuleringar. När jag under resans gång tänkte på att skriva det här inlägget tänkte jag mig ett lika storslaget inlägg som triumfbågen med magnifika trikoloren svajandes under - det var tänkt att det här inlägget skulle bli det längsta någonsin. Vi får väl se hur det blir med det.

Torsdagen den 17 maj

Den här dagen för ett par tusen år sen åkte Jesus till himmelen för att käka lite god mat och shoppa lite. Jag är naturligtvis inte värdig en jämförelse med Jesus men jag packade minsann också mina väskor på den här dagen för en tid sen. Förmiddagen var rätt slapp eftersom jag inte kunde komma på vad man skulle ha med sig, mina tankar var mest inställda på att jag inte skulle glömma att köpa och ta med djungelvrål på resan. Efter en stund tog jag dock mig i kragen och började packa ner en massa kläder i vår svarta nikesportbag prydd med BoIS emblemet. Jag packade visserligen ner alldeles för mycket kläder för att bara vara där fyra-fem dagar, men whatever, jag satsade på valfrihet. När det började närma sig kväll fick jag panik och bestämde mig för att packa ner alla saker som jag kunde tänka mig vilja ha därnere, vilket inkluderade pennor, tejp, kapsylöppnare och ett par andra saker som det visade sig att jag inte skulle ha någon nytta av. Sen sov jag.

Fredagen den 18 maj

Vaknade upp cirka 0300, gick snabbt upp i varv, tog en dusch, borstade tänderna, stoppade lite kemikalier i håret, gjorde mig redo. Sen blev det avfart mot Landskrona brandstation, där Peter och Rickard väntade för vidare transport ner till Kastrup. I bilen blev det snack om diverse saker innan vi gled förbi svågertorps station och vidare ut på bron i det smått kyliga vädret.

nej men se där. ännu ett gammalt opublicerat inlägg som aldrig blev klart. varsågod och njut!

Igår var det dags för ännu ett inlägg i den spännande bloggen som har lika många uppdateringar som mitt liv i övrigt. Idag tänker jag skriva om min mönstringstid vid Pliktverket i Kristianstad. En tid fylld av hopp, spänning, sorg och kamratskap.

Tidigt den mörka morgonen den 24 september steg jag upp från en tre timmars sömn för att uppnå dagens mål: Att befinna sig vid Pliktverkets portar på Östra Kaserngatan 3 i Kristianstad kl 0800. Jag vred mig om och jämrade mig lite över den alltmer försvinnande sömnen, slängde en blick på klockan och konstaterade snabbt att klockan var fem. Med stapplande ben likt en nerpissad uteliggare eller alkoholist på knutpunkten gick jag mot duschen. Efter duschen samlade jag ihop tankarna, träningskläderna och pappren och gav mig så småningom iväg mot Vilans busskur där jag efter några nervösa minuter stötte på Buss 3 mot Stationen. Vi hade kommit överens med varandra om att jag skulle få hänga med till Landskrona Station, 9,93 möh. Avtalet hölls vilket gav mig möjlighet till att befinna mig på den bortre perrongen, närmare bestämt Spår 2:s perrong. Redan innan detta skett hade jag haft möjlighet att konstatera frånvaron av min mp3, men det var nu frånvaron skulle kännas på riktigt. Tåg ner till lund utan frukost i magen klockan 0611 kändes illa när inte min mp3 skulle få sprida sin ljuvt repeterade musik in till mina trumhinnor.

Men men, jag klarade mig och efter Lund var det dags för tåg mot Kristianstad. Tåget var givetvis försenat vilket gjorde mig smått orolig men den tio minuter långa förseningen var inte tillräckligt för att sänka mig. När vi körde förbi ställen som Eslöv och Höör började marken som meter för meter försvann under fötterna kännas mer främmande än innan. Tåget rullade vidare och det var när vi susade in på Hässleholm station med en fullständig dimma utanför som jag började känna mig riktigt lost. Jag hade ju aldrig tidigare befunnit mig i dessa trakter och jag skulle nu hitta till ett ställe på tidsbegränsning. Jag gillade inte uppgiften och upplevde ärligt talat känslor som sa att jag hellre hade velat befinna mig i skolan, eller om det fanns möjlighet, i sängen. Möjlighet fanns inte. Jag tänkte inte mycket mer på det och strax därefter rullade vi in på Kristianstad station, som förövrigt tydligen bara har 3 spår att lasta av eller på passagerare. Jag gick i rask takt i fel riktning och frågade en som inte visste säkert men menade att han för 25 år sen hade gått i rätt riktning. I den riktningen begav jag mig för att fråga en annan herre, som fastställde att jag var nära målet. Fint.

Efter att ha presenterat mig för receptionisten fick jag en nyckel med tillhörande bricka och ett pekande finger mot skåpsrummet och toaletterna. I väntrummet satt en massa tysta ungdomar och stirrade antingen in i väggen eller på en tv där de visade nyhetsmorron. I en korg bredvid en skylt fanns det gratis dricka och en bulle med ost som man kunde ta (det slutade med att jag smugglade ner ca 3-4 stycken i min väska som jag käkade påväg hemåt). Efter det fick vi göra ett massivt intelligenstest som ibörjan kändes roligt och utmanande men eftersom tiden gick mest blev tjatigt, vilket ledde till att man inte orkade anstränga sig mot slutet.
På intelligenstestet fick jag en sexa, och femma skall tydligen vara medel. Men jag är ändå inte nöjd med det.
Sen... ahh, just det, dags för psykologen. Hon hade inte ett fördelagtigt utseende men var trevligt och ställde frågor. Hjälper du till hemma? Har du haft några ansvarsuppdrag under din skoltid, är du ofta ledaren i gruppen? Jag nämnde att jag hade varit med i elevrådet i första klass. Jag fick en 4 på befälslämplighet men fick åtminstone godkänt hos psykologen som helhet. Då bar det iväg mot sjuksköterskan, av med kläderna i en hast och ha ett djupt samtal med henne om några sjukdomar som inte infunnit sig. Innan vi skiljdes åt bestämde vi oss för att göra styrketestet, ja, det som är svårt för att det både innehåller teknik och styrka. Men jag tyckte ärligt talat att folk snackar för mycket om att det är svårt och skit. Fan bara förbered er så skall det väl gå bra. En femma på styrkeprovet. Nådde upp i 6 men det var precis på gränsen. Fick förövrigt perfekt på hörseln och synen, men upptäckte att jag är färgblind, vilket inte förvånade mig eftersom brorsan också är det. I cykling blev det en till femma. Fuck. Eftermiddagen var bra och jag tågade hem till Landskrona via Lund och snackade med en kille som också varit på mönstringen.

Fan, jag pallar inte mer. Det var ju fan tänkt att jag skulle skriva det här delvis dagen innan jag mönstrade och delvis efter jag hade mönstrat. Men jag måste ju trycka ner varenda liten pissdetalj som flyger genom huvudet att jag aldrig blir färdig med nått. Skit.

Nästa gång skall jag skriva bättre, ännu bättre än vad jag borde skriva. Jag ska fan nå toppjäveln, och jag ska göra det genom minsta lilla ansträngning. Kudos till er era jävla svin. Dra nu åt helvete.